bondhoran

Kära lilla skara med läsare av min blogg. Eftersom jag inte skriver särksilt mycket, ofta eller inlevelsefullt här ska ni få en sak som plåster på såren...

Jag ska härmed outa mitt kärleksliv

"Jakten på att bli kärleks-älskad: del I"

Två intressanta parter har blommat upp och följt mig denna sommar i Vetlanda. Vi börjar med den första.
Två dagar efter att jag entrade min hemstad började jag att arbeta som journalist. Kön i pressbyran var lång och jag skulle börja arbeta vilken sekund som helst, men snus är ett måste.
en kille kliver in bakom mig. Jag skymtar han i ögonvrån. Han känner jag igen.

Pow- Puff-Pang

minnen, minnen

Hångel 15 år. Hångel hemma hos ha  15 år. Han fest 15 år. Dissad 15 år. Videobutik 18 år. sms och diss 18 år. Hångel på Up 18 år. Sova över 18 år.

Det var samma kille. well. Eftersom tre år kan göra vem som helst anonym stirrade jag i marken när jag gick ut från pressbyrån.

Väl inne på morgonmötet blev jag inkastad i ett reportage som skulle vara avklarat snabbt på morgonen. Fotograf i bil- check-, papper och penna -ceck.-

Några hade arbetslöshetsmöte på en ort och vi skulle vara där och skriva om denna stora händelse. Tio personer stirrade på mig när jag klev i salen. En av dem... ja... var han. Han pressbyrån-killen.

Snackade lite, trevligt-trevligt. Han verkade morgen, glad och fin.

En vecka efter att ha hoppats innerligt mycket på att han skulle höra av sig på facebook och bli min sommarflirt insåg jag att här kommer fan inga barn bli gjorda. Jag ville inte bli vän med honom på facebook utan jag tog mod till mig och skrev ett mejl till hans inbox.

Frågan var: hur går det med (det projekt som gjorde när jag träffade han sista gången)
han svarade samma dag och vi skickade några sådana mejl. Inget djupt- bara ytlig skit. Sedan STOPP. fan. jag skickade senaste. han dissade mig-igen!

well. tråkigt var det. vem skulle bli mitt nya sommar-flirts-offer?

tick tack tick tack

några veckor senare  efter inlogg på facebook

Du har 1 vänförfrågan.... japp. det var han.

accept

Vad gör man sen? Jo jag skrev till honom på väggen. Allmän fråga: hur mår du....typ.

Inget jäkla svar. Men någon kväll senare plingade det i datorn. chatt meddelande. Vi skrev. vi chattade fyra kvällar i rad.
På fredagen frågade han vad jag skulle göra. jag frågade om han hade något förslag...

Vi träffades. hemma hon honom. jag darrade av tonårsnervositet. kvällen flöt på som den kanske brukar göra när några som inte setts på sisådär 3 år träffas. prat. artighet. tystnad. hand på arm. finger mot finger. Klockan blev 02.00. Ingen vågade göra något. Jag klädde på mig. jag var tvungen att köra 3 mil hem.
Vi h¨ånglade loss i hallen. Som på film. Sedan sov jag där och njöt av att klia någon på dennes håriga bringa.

Vi hördes dagen efter och dagen efter det. Vi såg på söndagen. Hångel igen.

Sedan stiltje. Jag är verkligen sådan att jag tror att killar fattar att när du hörde av dig senaste är det faktiskt deras tur att ta kontakt. På onsdagen sket jag i det.
Jag sms:ade "Bollen är hos dig"

Han skrev tillbaka. kort kort kort.

Sedan loggade jag ut. logga in efter några timmar. han skrev igen.

Jag skrev någon gång under helgen, utan svar. Han svarade dock 2 dagar efter och konversationen var sisådär lagom. Ska man sepla spelet eller inte?

Mitt huvud gav mig svaret "NEJ"

Så här sitter jag. utan någon att chatta med och en uppmaning till denne att höra av sig om han vill ses i veckan.

AAA! Jag hatar att vara den som inte får svar och skicka det sista meddelandet.

Diss diss diss......

The end

God natt!