Tågtankar
Igår kväll när jag körde hem från Vetlanda till mitt föräldrahem i Södra Solberga slog en tanke mig, eller en längtan snarare.
Jag och min kompis Marie såg gatuljusen svisha förbi från framrutan av mina föräldras bil.
Från stereon ljöd en greatest hits skiva från The mamas and the papas.
•- du? Frågar jag trevande
·- mm?
Jag frågade henne om hon ville vara spontan. Det ville hon.
-Tänk att bara köra förbi ditt hus och mitt och bara fortsätta åka till närmaste flygplats, stad eller bara bort någonstans.
Varför kan man inte, trots att man vill, vara sådär spontan som man är i filmer.
Varför kan man inte bara knyta upp den där manteln man har över sina axlar som kallas jobb, skola och pengar och bara sticka iväg.
Är det såhär livet ska vara? Att vi bara ska göra saker för att vi måste, för att vi inte vågar något annat eller för att man undrar vad någon skulle säga.
Jag vill vara lite mer oansvaraig och spontan under mitt 2009, jag vill våga mer även om det bara är att berömma någon för sin nya frisyr. Jag vill chansa mer, även om det bara är att våga gå till en busshållplats för att se om man fortfarande hinner med samma buss.
Förövrig har jag en del andra nyårslöften:
•- Kasta ut TV:n (inte ordagrant, men den ska numera ställas undan och bara tas fram i nödfall)
•- Jag ska jobba mindre och upptäcka mer av storstaden, jag sak faktiskt njuta av att jag bor i Svea rikes största stad
·- Jag ska flytta en gång till, var blir det härnäst, kanske Oslo eller London.
Nu ska jag titta på Grammisgalan ;-)
jag älskar dej!
