bondhoran

identitetskris, kärleksbesvär och ingen självkänsla.

Ord som förknippas med tonåren. Ord som man lär dig att handskas med. Ord som någon gång kommer att växa bort.

Min fråga är när? När kommer man att vaka upp och slutar bry sig om vad andra tänker, sluta fundera över kärleken- den kommer, eller hur? Sluta dra sig i fläsket och sluta fundera på vem man är- man vet det.

På något plan ser jag mig fortfarande som tonåring. Alla de där sakerna som tonåringar delar delar även jag med dem.

jag har inte hittat mig själv, jag bryr mig förmycket om vad andra tycker och jag vet fortfarande inte vem jag är. Visst är väl saker bättre än det var då, men inte tillräckligt som jag hade hoppats att de var när jag var 15 och blickade fram mot mitt 22:a levnadsår.

13 år. Jag började på högstadiet. En helt ny värld öppnades. Från att ha varit en tyst tjej utan någon som helst identidet blev jag någon. I min lågstadieklass var vi två läger med tjejer som stred. Jag var alltid i mitten, men tvingades av min bästis att delta i hennes läger. Hon (min bästis) var den som blev bjuden till fester, jag var bjuden för att jag var bästis med henne...
Men i 7:an hände något. Jag var trött på att vara osynlig. Och från att ha varit en tapet började jag färga håret mörkare.

14 år. Jag fick mersmak på att synas. Jag bröt upp med min bästis. Jag minns att jag såg en JC-tjej i en reklambild i veckorevyn. Hon var svarthårtig och rockigt klädd med häftigt linne och röda converse. Trots att hon satt lite i utkanten på bilden tyckte jag att det var hon som ägde den. Jag ville bli henne. Håret skiftade färg till korpsvart och jag köpte linnet från JC som hon hade på sig.
När inte det hjälpte (för att synas) ritade jag i min pappas garderob. Kostybyxor korsades med leksakssmycken och kanpiga tröjor.
Jag blev någon- jag blev en pajas- jag blev hon med fula kläder.

15 år. Men jag ville mer. mer mer mer. Vid den här tidpunkten hade jag börjat umgås med flera tjejer och tillsammans festade vi. Vi smygrdack öl hos kompisar när inte dennes var hemma. Vi plankade in på olika ställen med 16:års gräns.
Nu synstes vi.
Nu syntes jag.
Ölen gjorde mig häftig och kläderna gjorde att jag syntes. Nu fick jag till och med hångla.

16 år. De knasiga kläderna behövdes inte längre. Inte så mycket i alla fall. Jag ville gå ett steg tillbaka men samtidigt tre steg framåt. Jag började på medieprogrammet. Gymnasiet. Flera elever. Svårare att synas. Fester blev det men samtidigt var jag rädd. Jag visste egentligten ingeting.
Vilken plats skulle jag inta? Var platsade jag in?
jag fick i alla fall min första pojkvän. Den första jag kysstes med nykter. Den första som sa att han älskade mig som jag inte har några släktband med.
Han gjorde slut med mig.
För att han kompisar tyckte jag var för omogen.

17 år. Under den här tiden hade jag börjat gå ner i vikt. För att platsa in. För att bli en i mängden igen. Jag ville inte synas. Jag ville bara vara.
Under sommaren träffade jag en kille, ganska intensivt. Men han slutade höra av sig till mig. Jag bytte kärlek och umgänge mot en ny kompis. Jag träffade anorexian.
jag var själv och ensam i ett halvår. Jag minns knappt något från den tiden. Fast jag kunde se ljuset i tunneln innan jag dumpade herr ätstörning.
Ljuset var fest. fest hon nya bekantskaper.
Jag träffade återigen den gamla sommarflirten och vi var tillsammans. Jag pendlade till Norrköping och han till Vetlanda.
Men helst plötsligt dycker en till kille upp, vad hande hänt? Varför var jag så attraktiv nu (till berättelsen var att jag vägde 55 kilo till 180 cms lång kropp).
Jag dumpade sommarflirtskillen och blev ihop med nästa.



18 år. Den nya killen var jag faktiskt inte ihop med mer än 2 dagar av mitt 18åriga år. men. Under tiden med den sista killen gick jag upp grymt mycket i vikt. Visst mådde jag dåligt över det ibland. Hemskt dåligt. Jag beställde hem några piller som skulle göra så att man inte hade sötsug och jag tränade mycket.
Men de kilorna jag snabbt hade lagt på mig gick inte bort.
Jag var rädd, så rädd, att jag skulle bli samma person som innan jag träffade killen. Ensam. rund. ingen.
Visst, han sa att han ville att jag skulle må bra. och han älskade mig.
men jag trodde ändå stenhårt på att om jag ginte gick ner så skulle han dumpa mig. Och det ville jag evrkligen inte. För vi var självfränder.

Denna kille gjorde slut med mig natten innan min uppkörning. 2 dagar efter min 18års dag.

Han gjorde slut med mig för att jag var tjock ingen. Jag  var tillbaka till ruta ett.

Pateiskt  supande. Hejdlöst hånglande. Vem var jag? Vem är jag? Vad fan gör jag här?



19 år. Jag flyttade ifrån skiten. Och till en viss del kändes det bättre. Nu hade jag min chans. Jag skulle kunna skapa en helt ny identitet. Ett nytt jag. Jag kunde spela den som jag precis ville vara.
Det gick inte så bra. men trivdes gjorde jag. Och visst lärde jag mig lite om självständighet, självkänsla och alla djälva kroppsideal.

Men visst, jag försöker än idag supa mig snyggare. Jag traggar än idag med vikten och fortfarande vet jag inte vem jag är.

När ska jag vakna?!