bondhoran

Igår avslutade jag ett kapitel av tre som kommer sluta den närmaste tiden.
Igår arbetade jag min sista dag som timvikarie i hemtjänsten här uppe.

Jag har kommit underfun med att jag är djävligt kass på att säga hej då. Särskilt när man inte vet, eller tror att man kommer se varandra igen. Det är märkligt.
Förra året lämnade jag Piteå, men då visste man ju att de som man vill träffa, skulle man träffa igen.
Men med gamla människor är det mer vanskligt, även om jag skulle jobba där igen så är det  ju inte säkert att de människor man saknar lever.

Vemodigt var det samtidigt som det var skönt. Och man lär sig så mycket och jag har gjort det. Jag har träffat så många fräna människor som ger mig framtidstro och hopp på livet.

Det kärleksfulla paret som efter 60 år tillsammans beter sig som nyförälskade.

Damen som är änka och som sitter stilla och tittar ut över sin trädgård varje dag, men som trots det kan skratta.

Herrn som skilde sig men lever som en player även i sin 90-åriga ålder.

Den rullstolsbundna damen som raggar hej vilt på alla killar.

Ja, många kan nämnas. Ni har en plats i mitt hjärta. Ni har lärt mig saker. Tack.