bondhoran

jag har ganska många vänner. Ganska många som jag har vecklig kontakt med. Och ännu fler som jag är bekant med. Och tusentals som jag hälsar på.

Visst är det sjukt hur man hittar varandra? Hur två människor av en slump träffas och sedan påverkar varandras liv. Man blir vänner.

En av mina bättre vänner heter Martin. Han är sex år äldre än mig och började alltså högstadiet när jag började skolan. Så vi har aldrig gått i samma skola, men han kommer ifrån Korsberga, stället där jag gick i grundskola.

jag visste vem Martin var men eftersom han var så himla mycket äldre än mig så tänkte jag aldrig speciellt mycket på honom. Det enda jag minns är att det pratade mycket om honom när han var nära att sätta livet till efter att ha krockat med en älg på sin cross.

I tvåan på gymnasiet blev jag och min kompis malin samt några nadra tjejer inbjudna till en fest i Korsberga. Vi hade aldrig umgåtts med folk från Korsberga innan (bortsett från min klasskompisar som jag håller ihop med än i dag).

Det var jätteroligt. Jag minglade runt och det blev ett himla liv. Det som händer sedan är att Martin drar in mig på toaletten. Han ville prata. Och det gjorde vi. Han pratade och frågade om min kompis Malin. Han tyckte att hon var jättesöt etc. etc.

efter det har saker och ting bara rullat vidare mellan mig och Martin. Vi snackade. Vi festade. Vi träffades. Vi kollade på film. Vi ringde varandra. Vi pratade kärlek med varandra.

Helt plötsligt har det gått snart 5 år.

idag kom jag på en sak. Fy fasen var den människan har hjälpt mig med många saker. Jag hade inte varit samma människa om det inte hade varit för honom. Han ger mig mod. Han gör så att jag vågar vara mig själv. Utan att han vet om det. Tack.

Jag saknar honom. Fruktansvärt. Ibland känns det som om vi glidit ifrån varandra. Fast jag vet, att när han kommer till Korsberga i sommar kommer allt vara som förr.