bondhoran

Vaknade idag med en molande känsla i kroppen. Det var inte träningsverken från igår. Utan med en tanke som gnagde sig i mitt bröst.
Vad fan gör jag egentligen? Varför finns jag här? Jag är bara en piss i universum.
Förr när jag var lite visste jag att jag skulle bli något stort. Jag skulle hjälpa folk, bli berömd och skapa ett namn i historiböckerna. Det har jag varit säker på ganska länge.

Men med tiden försvann den känslan. Varför ska man kämpa för andras rättvisa när man ändå dör snart? Vad tjänar det till till att bli något stort? Varför? Jag söker svar: var är meningen med livet?

Längtar så efter mitt lufthål. Mitt lilla torp mitt ute i ingenstans. Men fruktträd i trädgården. Men morotsland. Men vitmålad veranda. Men en stor säng och utan stress.

Jag antar att jag är lite nere idag. Jag känner mig otillräcklig. Jag känner mig tom, ensam och lite sådär ledsen.

Idag ska jag i alla fall städa lite, fixa en present till min älskade Martin, Köpa järntabletter till mig själv och kanske ringa på en jobb-annons. Daniela undrade om jag skulle med och dricka öl... kalrt jag ställer på det.

Men trots alla möjligheter, alla vänner, alla människor saknar jag Småland lite idag. Men mamma kommer snart upp. Hon är mitt lufthål för tillfället.

Over and out.